Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Med handen hård av vrede kastade han där
lasson kring Glansvits darrande kropp och drog
våldsamt till.
Det var första gången Glansvit kände det
strypande repet snärja sig; också försvarade hon
sig, försvarade sig nästan vilt. Hon sprang i
rundlar, hon kallade modern till hjälp med ångestfulla rop och låg till sist som död utsträckt på
marken.
— Du fula ren, du onda ren, sade Tatjtje,
du smutsiga varg, föd ditt barn. Men Glansvit
hade ingen mjölk längre. Hade förskräckelsen
— loppet — drivit bort den, eller hade modern
sugit ut den? Renkor äro ju som vinden, så
fulla av nycker och så svåra att förstå sig på.
På morgonen, när Tatjtje täckte av den »lilla
vita blomman» det mjuka skinn, i vilket hon
blivit insvept, blev det känt, att den stora kölden
tagit henne. Morgonen därpå voro kåtorna fyllda
av sorgerop, och sedan dess måste Glansvit leva
i onåd. Hade icke hennes skönhet varit så förunderlig, så tyckte gamla Tatjtje mången gång
att den korta slaktarkniven han ständigt bar
många gånger darrade i slidan, när han gick
henne förbi.
Året därpå valde Glansvit själv, trots all
vaksamhet, sin make, och hon valde den fulaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
