Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
lens skabbiga tiggarehund vargen helst åt sig
utsöker renar med rot från solens hjord.
Dem suger han, suger! «
Men tvi dig, du pest, aldrig får du ljust
blod ändå. — Nej aldrig!
Varje morgon var Pakos hjord röd av rivna
strupar och det fast allt hans folk hölls till
vakt så gott som dygnet om och att lilldrängarna
under hela mörkrets tid skreko, sköto av bössor
och höllo eldarna höga som flammande solar.
Men det talet gick ändå att gråbens tänder lyste
i dunklet som vita streck — så skrattade han
— och han sög, sög! Också var Pako-Storherrn
alltid den som först ned från fjället tågade med
sin flock.
Den dagen det skedde, var det som om hela
mossan börjat röra på sig och som en bit av
himlen följt med.
I den stora goda skogen växte Pakos renar
sig snart åter starka, lugna och goda; lilldrängarna
fingo sova och Pako i ro räkna sina ränslars
dolda skatt. Så kom den nya lag, som skulle
hjälpa lapp veta var han skulle låta sina djur
beta.
Skjul höjer sina händer mot himlen; Skjul
ropar högt: Veta! Kan lappen veta var han
skall låta sina djur beta!
Hava fina herrar, som skapat lag, bott på
7. — En lappbok,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
