Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Nu blev det mummel i männens krets, och
ur kvinnornas vid dörren hophukade grupp kastades medlidsamma blickar på den talande.
— Djävulens mest skabbiga hund, vargen,
hade rasat och rivit under natten, så han var stor
och stinn som skogens bruna björn. Vem kan
skydda ren under natt?
Männen nickade : Nej, vem kan skydda ren
under natt!
— Men allra argast hade ändå stugans tama
varg, lärd att bita ren, rasat! — — — Så hade
han packat det lilla han ännu ägde på sina två
klövjerenar, tagit hustru och barn vid handen
och tågat till sina vänner, de goda, nyktra, kristna
Nedvikslapparna, ty han hade drömt, att här fanns
bete, här fanns ro och här fanns öppen famn
och hälsa för sjuk hustru?
Åter nickade männen, fast denna gång med
en viss stel förbehållsamhet.
Men nu hov lill-Jocke, den yngste av de
gifta männen, upp sin röst och frågade vad de
alla tänkte:
— Hur har du blivit sådan? Stammar du
från »de gamle»?
— Så gör jag, svarade Stor-Lara stolt och
reste sig upp, så ljuset helt föll över hans höga
kropp, hans skimrande hår och hans skärvita hy.
Därpå talade han igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
