Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
lapphustrun. Han behandlade henne i allt som
husets huvud, honom given till eno hjälp.
Gårdsfolket, starkt och tyst, stod i samlad
grupp och väntade på prästen.
När han kom ut på stenflisan, som låg vid
förstugubron, drog h an djupt in andan och vände
huvudet åt alla håll, som om han hälsat på
icke på länge sedda vänner. Så ställde han
kosan mot backen, gående säkert och tungt, som
den går, vilken fostrats i obygd.
— Nej, nej, far, sade dottern ivrigt, inte
den vägen; den nya kyrkan ligger ju på slätten.
Det ryckte till i det hårt plöjda ansiktet,
men han fortsatte sin väg, han gammelprästen.
— F ar, far, du måste, far.
— Tj äna Gud, ja.
— T jänar du inte Gud i det nya templet?
— Jo, andras Gud — inte min egen.
Folket stod rådvillt.
Vägen till den nybyggda ståtliga träkyrkan
m e d t o r n o c h s t o r a f ö n s t e r g i c k t i l l h ö g e r ;
vägen till det gamla kapellet gick rakt fram —
och han gick stadigt rakt framåt — h an gammelprästen.
Vridande händerna följde dottern efter. Så
ropade hon till sig en av drängarna och skickade
honom med bud till lappfogden — det enda hon
visste göra i sin nöd, e fter hon var ensam hemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
