Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I kåtan sutto de två gamla, Jakko ocli hans
hustru Mûèle, båda tysta, hophukade vid elden
och båda rökande i korta järnpipor med färg så
lika de skrynkliga ansiktena, att man ej visste om
det var ur jpiporna eller ur dem själva som röken
kom. Ingen talade, ingen hade talat på länge;
tankarna voro för d jupa och för smärtsamma, åtminstone för Jakko, och när han bar på sorg,
kände Mûèle alltid »som en tyngd över bröstet».
Och Jakko bar på sorg, hade länge burit på
en djup, allt uppslukande sorg: han sörjde över
sitt folk, dömt till undergång.
Jakko var gammal nu, snart 80 år; han hade
sett lapparna tum för tum mista både landvinning
och självtillit. Nybyggarna voro inte längre fiender att bekämpa utan herrar att kyssa på hand
— och den nya vita guden Krist hjälpte inte. Lapparna voro inte längre älsklingsbarn, men hatade
styvbarn. Hur skulle framtiden bli?
Skulle lappen strykas ut från jorden — hatad,
bortjagad som en pest?
O, om bara Jakko vore ung! Nå, vad mer?
Han hade varit ung, och vilka dåd hade
hans ungdom uträttat? Jo, niddåd; medelst list
och falt kryperi, som han kallade »klokhet», ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
