Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
man hiev liksom inkastad av stormen. Han var
litet osäker på benen och hade en trött mans
utseende.
— G råben skäller, upplyste han, slog sig
med en gliring ned vid elden samt höll fram
kosan för att få kaffe.
En vass blick sköt fram ur Jakkos ögon,
men så sänkte lian de veckiga ögonlocken med
det djupaste förakt. Detta kände han till; en
vekling, som bar slokhatt — ett lojt ingenting.
Åter sköts renhudsförhänget undan som av
stormen och in korn ä nnu en ung lapp som gick
så krokig, som om han fått en gammal mans
börda att bära och som ej var nykter.
— Gråben skäller, upplyste han med gnällig
röst, slog sig lugnt ned vid elden och hällde
upp kaffe i medhavd kosa.
— Var skäller gråben? frågade Jakko skarpt.
— Österut.
Åter kastades en ung lapp som av stormen
in i kåtan, en av bättre typ, tydligen en intelligent man, ehuru förmörkad av någon inre oro.
l)et var Jakkos måg, gift mod den vackra Mariu,
enda barnet sedan difteri strypt sönerna som små.
— Gråben skäller, upplyste även han, nästan
glatt, men jag tänker den stormen gör honom
hes. Har du kaffe, mor?
Ja, Mûèle hade kaffe. Men Jakko tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
