Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
att del skulle bli en svag ljusning — redan efter
några ögonblick. Lugnt klädde Jakko sig i sin
dyrbaraste högtidsdräkt, satte på sig alla sina
smycken, fyllde lomflaskan ända till brädden med
brännvin, kastade en ny stock på elden, så att
hon inte skulle behöva vakna för att kasta på
en ny, och smög sig så fram till ackjan, som
han stjälpte, varefter han med en sakta smack-
ning, lik den varmed renkorna brukar locka på
sina minsta små, kallade på sin granna åkren
– han med hovar som stål, krona som en hjort
och hjärta som en kvinna.
Han kom genast, och nu hade dagningen
redan hunnit bli så stark, att Jakko utan svårighet
kunde lägga den lätta tömmen kring djurets hals,
varefter han i sin ståtliga ackja, klädd med nästan
kolsvarta hudar, satte kurs mot höjden. Stjärnorna blinkade ännu klara, och Jakko tyckte att
de följde honom som en välsignelse från den
gode Fadern, som förstod. Färden gick uppåt.
Först kände Jakko en frestelse att vika av åt
öster för att se hur Sol och djuren hade det —
men det var bara för ett enda kort ögonblick.
Det jordiska fick inte betyda något för honom
nu. Färden blev allt mera stup, allt mera prövande för djurets lungor, men renen hade fasta
hovar och Jakko en ännu mycket fast hand och
en ännu mycket älskad röst. Den renen lät sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
