Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 7 —
Ester såg upp med ett glatt och förhoppnings-
fullt uttryck. Nickas röst talade alldeles precis som
en röst i hennes eget inre.
Vid de sista orden fick hon tårar i ögonen, tog
Anna-Lisa, som låg i sin lilla vagga bredvid henne,
upp i knäet och lutade sig frågande och orolig ned
över henne,
Nicka passade på och böjde sig fram och klämde
Anna-Lisa mitt emellan magen och bröstet. Dockan
pep till jämmerligt som en liten hundvalp.
>Hu, så hon skriker! Vet du, Ester, hon vill inte.>
Nu grät Ester själv riktigt innerligt, så att hon
vätte ner Anna-Lisas långa, ljusa, lockiga hår, som
hon hade ordnat i lugg och fläta med blått band,
fastän hon ju endast var ett lindebarn.
»Ja, jag tror rent av, alt det är orätt att över-
giva henne>, fortsatte Ester. »Det är ju omöjligt att
Natti kan vara en mamma åt Anna-Lisa, då han
är en pojke.”
»Låt du Natti få Onkel Tom!>
»Nej, hu då, han är så ful. Tänk, svart och
smutsig och utan hår!>
»Nej, men Ester, att du kan säga så om Onkel
Tom! Jag känner då ingen så snäll docka som han.
Tänk på alt Anna-Lisa hade allt varit sina färde
hon nu, om inte Onkel Tom suttit bredvid vaggan.
Du minns väl hur det var, då Hagströmers Nero
kom den där kvällen och släpade bort Onkel Tom
i stället för Anna-Lisa, som han ju annars hade
tagit, och det var då, som Onkel Tom blev utan
hår och så ful>, tillade Nicka förebrående.
Onkel Tom låg redan bredvid Anna-Lisa i Esters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
