Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOR
— de gamla fåglarna nämligen, som härdat ut över
en eller flera vintrar förut, Sol och värme skulle
väl komma nu som förr, tänkte de. Men de unga
fåglarna från sista våren, de nästan tvivlade, och
därför pepo de till varandra, att de hade varit
dumma, som ej gjort som svalorna lärde dem i
höstas — flugit sin väg långt bort över havet.
En gammal fågelhona, som hörde deras pip, sade,
att deras vingar ej skulle ha räckt till och att de
skulle ha plumsat ner i den största vattenpuss,
som fanns i världen, och dött. En gammal svala
hade sagt henne, att sådant hände till och med
svalor, vilka dock hade så långa och fina vingar,
vilka som segel drevo dem med vinden. Vanlig
småfågel hade ej sådana vingar och skulle ej kunna
flyga så långt.
»Det kan ingen veta”, pepo de unga fåglarna
misstroget. »Vem har sagt, att vingar just skola
vara som svalans för att bära en över vattenpussar.
Det kunde för resten vara lika gott att drunkna
som att sitta så här och — hu; hu, hu, — frysa
ihjäl och — uh — uh, uh, — svälta ihjäl.”
»Tirrevitt.»
En grönsiska kom ilande som en blixt. Glad och
uppmuntrande lät hon. De trötta, sorgsna, utpi-
nade fåglarna höjde huvudena och vingarna och
tittade slött på den underliga, kvittrande kamraten.
» Det finns mat, det finns mat — kom med mig?>,
kvittrade grönsiskan.
En stor del fåglar misstrodde henne och sutto
kvar. Grönsiskan kom från människoboningar, och
när människor satte ut mat för småfågel i vintertid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
