Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några på senaste tid upptäckta grundämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
NÅGRA Pl SENASTE TID UPPTÄCKTA GRUNDÄMNEN.
Vi fästa oss här särskilt vid den sistnämnda egenskapen hos en del av
radiumstrålarna, emedan den är grunden för den mest använda metoden att påvisa
radiumstrålningen och mäta dess styrka. Man låter strålningen passera ett
luftlager mellan två metallplattor, varav den ena står i förbindelse med jorden
och den andra med ett laddat elektroskop. Strålningen åstadkommer
elektroskopbladens sammanfallande. Den hastighet, varmed detta sker, är ett mått
på strålningens styrka.
Anmärkningsvärt är, att intet medel synes existera, varigenom det låter sig
göra att påverka radiumstrålningen. Den är för given radiumhalt lika stark, vare
sig radium förefinnes i metalliskt tillstånd eller det ingår i föreningar av’olika
sammansättning. Den är vidare densamma vid vanlig temperatur, vid stark
glödgning och vid kraftig avkylning.
d. Man plägar sammanfatta de för radium och besläktade ämnen (uran,
torium m. fl.) karakteristiska egenskaperna under benämningen radioaktivitet!
Till dessa egenskaper kan man också räkna en del verkningar av kemisk art
(exempel: ett radiumsalt, som är löst i vatten, åstadkommer en långsam
sönderdelning av vattnet i väte och syre). Likaså höra hit fysiologiska
verkningar (radiumsalterna påverka kraftigt organiska vävnader; de kunna därför
vid ovarsam behandling orsaka farliga sår, men synas å andra sidan
användbara såsom verksamma botemedel, t. ex. mot lupus och hudkräfta). *
324. Beträffande radiumstrålningens
förhållande i fysikaliskt avseende må
följande nämnas. Genom inverkan av ett
kraftigt magnetfält kunna strålarna
uppdelas i 3 knippen av olika slag (se fig.
52, som föreställer genomskärningen av
en blykloss med en utborrad
fördjupning, i vars botten radiumsaltet
nedlägges; fältets kraftlinjer antagas
vinkelräta mot papperets plan och
infallande framifrån).
a. En del av strålarna avvika i
kraftfältet,- såsom en ström av positiv
elektricitet (till vänster i figuren). Man
kallar dessa strålar, som i regeln utgöra
strålningens huvuddel, för a-strålar. Det
är företrädesvis cc-strålarna, som äga
förmåga att jonisera luften. De ha däremot ringa genomträngniogsförmåga och
absorberas fullständigt av ett ganska obetydligt luftlager (vid vanligt tryck 3
a 4 mm.) samt av mycket tunna metallblad. Vad man vet om a-strålarna
kan förklaras genom antagandet, att de bestå av positivt laddade heliumato-
Fig. 52.
1 För upptäckten av den radioaktiva strålningen och undersökningar därom
erhöllo Becquerel samt makarna Curie 1903 års nobelpris i fysik; fru Curie
dessutom 1911 års pris i kemi särskilt för upptäckten av radium och polonium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
