Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några kvantitativa erfarenhetssatser och därmed sammanhängande teorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreningsenlieter. Om man, såsom det är brukligt, betecknar
vätets atomvärde med I, framgår av formlerna HCl, H20,
NH3, CH4, att (i dessa föreningar) kloren är I-värd, syret II-,
kvävet III- och kolet IV-värt. Vidare framgår av formlerna
CuO, A]203, Sn02, att (i dessa föreningar) kopparn är Il-värd,
aluminium III- och tennet IV-värt. I samma mening talar
man om valenserna för atomgrupper.
b. Begreppet ekvivalentvikt. De mängder av olika grundämnen eller
atomgrupper, som motsvara varandra (äro bärare av samma antal valenser), sägas
vara likvärda eller ekvivalenta. Så t. ex. är 1 atom väte ekvivalent med 1/a
syreatom, 1lz kväveatom, 1/4 kolatom.
Med uttrycket ekvivalentvikt förstår man: för ett I-värt grundämne (I-värd
atomgrupp) detsamma som atomvikten, för ett Il-värt grundämne hälften av
atomvikten, för ett I Il-värt tredjedelen av atom vikten o. s. v.
Man talar också om ekvivalentvikter för syror, baser och salter och menar
därmed t. ex. för HCl, NaOH, KN03 detsamma som molekylvikten; för H2S04,
Ca(OH)2, CuC03 (endera eller båda jonerna Il-värda) hälften av molekylvikten
o. s. v.
c. Yäxlande atomyärdcn. Det gäller för åtskilliga
grundämnen, att man icke i fråga om samtliga deras föreningar kan
antaga ett enda oföränderligt värde på valensen. Man säger,
att grundämnet har flera mättningsstadier. Sålunda är t. ex.
svavlet Il-värt i H2S, men IV-värt i S02 och Vl-värt i S03
(under förutsättning att vätet tänkes I-värt och syret Il-värt, såsom man kan
antaga för alla väte- och syreföreningar).
d. Strukturformler. På föreställningen att atomerna i en förenings molekyl
äro hopkedjade på ett bestämt sätt, varvid antalet fästpunkter för varje atom
anges av valensen, har man byggt teorien om struktur- eller konstitutionsformler.
Den har sin huvudsakliga betydelse i fråga om organiska föreningar. Några
exempel på strukturformler för oorganiska föreningar äro givna i det
föregående (§ 54, sid. 37; § 75 b, sid. 57: o. s. v.).
e. Molekylära föreningar. Beträffande en del föreningar har det mött
svårighet att uppställa sannolika strukturformler. Till sådana föreningar höra
t. ex. de additionsprodukter, som vanliga salter ofta giva med vatten eller
ammoniak. På grund av denna svårighet och emedan bindningen i dessa fall
synes vara av mindre fast art (kristallvattnet eller ammoniaken kunna lätt
avlägsnas, utan att föreningen i övrigt går sönder, och lätt åter upptagas), har
man tänkt sig, att vattnet och ammoniaken vore anlagrade till molekylen på
ett annat sätt än det vanliga genom valenser. För sådana fall har man
infört det särskilda namnet molekylära föreningar. Härunder har man också
inbegripit en del komplexa salter, t. ex. blodlutsalterna.x
1 På senare tid hava försök gjorts att uppställa en valensteori, som
omfattar också de molekylära föreningarna. För ett sådant försök erhöll den
schweiziske kemisten Werner nobelpriset för 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
