Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Elektrokemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av kopparn, och detta väte strävar att återgå i jonform med en ganska
betydlig kraft (betydligt lösningstryck), som växer med vätets koncentration,
uppkommer en motström, en »polarisationsström», som hastigt försvagar
huvud-strömmen.
Danielielementet (fig. 57).
 |
| Fig. 57. |
Elektroderna äro även här zink- och kopparskivor;
zinkskivan är nedsatt i en utspädd lösning av
zinksulfat,[1] kopparskivan i en koncentrerad lösning av
kopparsulfat. Spänningen i det öppna elementet och
strömmen, som uppstår då elementet slutes, kunna
förklaras på samma sätt som i fråga om
voltaelementet (den strömdrivande kraften är huvudsakligen
zinkens lösningstryck). Dock är det i detta fall
icke vätejoner utan kopparsulfatets kopparjoner, som
neutraliseras vid kopparskivan. Huvudprocessen kan uttryckas genom formeln
Zn + Cu¨ = Zn¨ + Cu.
Anm. 1. Emedan kopparskivans yta förblir oförändrad, uppkommer i
daniellelementet ingen polarisationsström. Strömmen fortgår, så länge kopparjoner
finnas i lösningen. Elementet är, såsom man säger, konstant.
Anm. 2. Huvudreaktionen i daniellelementet är densamma som då zink
bringas i direkt beröring med en lösning av kopparsulfat. Dock sker i elementet
kopparjonernas utträde på annat ställe än zinkjonernas inträde i lösningen. Detta
innebär en vandring av jonerna och är i själva verket i fråga om alla
.galvaniska element ett villkor för strömmens uppkomst.
Exempel.
114. Beräkning av dissociationsgraden för klorkaliumlösningar av olika
utspädning, sedan man bestämt egentl, ledn. förmågan, d. ä. ledn. förmågan hos
ett prisma av lösningen av 1 cm:s längd och 1 cm2:s genomskärning.[2]
a) Principen är följande. Man dividerar den egentl. ledn. förmågan med
antalet mol per volymsenhet. Man får då den s. k. molara ledn. förmågan, som
kan sägas vara ett mått på varje särskild molekyls förmåga att leda strömmen,
och som för utspädda lösningar är proportionell mot antalet fria joner i molen.
Om nu molen innehåller n molekyler och dissociationsgraden är x, så är antalet
fria joner 2xn. För stark utspädning (= fullständig dissociation) närmar sig
antalet fria joner gränsvärdet 2n. Vi få alltså
molara ledn. förmågan, då dissociationsgraden är x
———————————————————————————————————————————————————
2nx molara ledn. förmågan vid oändlig utspädning | = | 2nx
———
2n | = x. |
[1] Ibland i utspädd svavelsyra. Lösningar av salmiak, magnesiumsulfat o. s. v.
kunna också användas.
[2] Ledningsförmågan är det omvända värdet av ledningsmotståndet, som
lämpligen bestämmes enligt metoden med Wheatstones brygga (med en
växelströmsinduktor såsom strömkälla och en belltelefon i bryggan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:15 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/larokemi/1/0240.html
