Förberedande lärokurs i astronomi / 68 (1881) Author: Knut Herman Sohlberg - Tema: Textbooks for schools Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Kopernikanska förklaringen af himlahvalfvets företeelser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Venus’ rullningsaxel deremot gör sannolikt en vinkel af blott 37° mot banplanet. Himlahvalfvet på denna planet visar derför 53 graders vinkel mellan eqvator och banplan och verldspolerna på Venus’ himlahvalf hafva helt annat läge än för oss. Afbilda en himmelsglob med nämde vinkel mellan eqvatorn och ekliptikan. Vi finna då lätt att, t. ex., vid 53° n. br. å Venus1 yta (d. v. s. vid ungefär samma bredd som Nord-Tyskland på jordytan) middagssolen står i zenith vid sommarsolståndet, men är 16° under horisonten vid vintersolståndet. Vid förra tillfället är solen dessutom cirkumpolär. Vexlingarne i värme under årets lopp måste således blifva mycket stora på Venus. Annorlunda är förhållandet på Jupiter. Denna planets axel afviker blott 9° från den mot banan lodräta ställningen. Solens middagshöjd förändras således på en ort af Jupiter med högst 18° under årets lopp och årstidernas vexlingar blifva der nästan omärkliga. Vändkretsarne ligga på 9 graders afstånd från eqvatorn och polcirklarne lika långt från polerna. Jupiters stora afstånd från solen förminskar dock i hög grad solvärmets inflytande på denne planet.

§ 24. Om sol- och månförmörkelser. Om solens
fysiska beskaffenhet.

Liksom planeterna röra sig kring solen, så rör sig
månen, lärde Kopernikus, omkring jorden, medan jorden
samtidigt beskrifver sin egen bana. Månen lyder härunder
samma lagar, som styra planeternas rörelser omkring solen
(sid. 55), och beskrifver i det närmaste en ellips omkring
jorden, som befinner sig i ellipsens ena brännpunkt. För
att afbilda denna rörelse bär telluriet, såsom vi ofvan
(sid. 64) nämnt, en bild af månen, som under jordglobens
fortskridande rörelse kretsar kring honom i en nära
cirkelformig bana. Sätta vi nu telluriet i gång, se vi
månbanans plan visserligen ganska nära, men ej fullkomligt,
sammanfalla med jordbanan (jfr § 10). Härigenom
inträffar, att när månen under sin rörelse korsar
föreningslinien mellan jorden och solen, befinner han sig än
något öfver (på nordsidan om) den samma, än något under,
än åter i det närmaste på henne.

I det sista fallet inträffa s. k. förmörkelser. När
nemligen månen befinner sig mellan solen och jorden
samt, åtminstone i det närmaste, på deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>