Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Kopernikanska förklaringen af himlahvalfvets företeelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| spets, hvilken sålunda liksom utspädts deraf. Det hela gör på
åskådaren ett i hög grad ovanligt intryck. Ännu mera öfverväldigande är åsynen af en total solförmörkelse, hvaraf en författare[1] lemnar följande gripande skildring: »En dylik företeelse, en total solförmörkelse, är måhända det mest storartade naturskådespel, en menniska någonsin får bevittna.–– –– –– Vid början af fenomenet synes hvarken på jorden eller himmelen något ovanligt, med undantag af en liten inskärning, ett obetydligt hak på solens högra rand, hvilket genom ett färgadt eller sotadt glas med lätthet kan iakttagas. Denna inskärning sträcker, sig småningom allt längre, ett allt större och större stycke af solen tyckes bortfrätt, men innan förmörkelsen sträckt sig till dess halfva skifva, märkes ännu intet synnerligt aftagande af dagsljuset. Men nu börjar äfven detta att försvagas; förmörkelsen går framåt, omsider återstår blott en linie-smal skärformig rand af den lysande skifvan, och en aningsfull bäfvan genomgår naturen. En genomskinlig slöja lägger sig öfver jord och himmel, djuren blifva oroliga, temperaturen sjunker hastigt, en och annan vindstöt far klagande fram genom luften. Då — i ett ögonblick är allt förvandladt, den sista ljusstrålen försvinner, och med blixtens snabbhet ilar månskuggan fram öfver land och vatten. Ett underbart dunkel breder sig öfver nejden, der det hvarken är natt eller dag, hvarken morgon- eller afton-skymning, himmelen antager en besynnerlig gröngrå färgton, och som ett svart, skarpt begränsadt klot sväfvar månen på fästet, omgifven af en hvit ring, som lik en gloria utsänder åt alla håll lysande strålar[2]. Dock blott några sekunder! Den första solstrålen tränger åter fram till höger om månen, mörkret flyr lika hastigt som det kommit, förmörkelsens första period genomlöpes åter i motsatt ordning, och inom mindre tid än ett par timmar är allt åter som förut.» Betrakta vi närmare den omnämde planschen, hvars till venster stående bild visar en solförmörkelses utseende under de få minuter hon kan vara total, så se vi till en början bakom månens rand allehanda besynnerliga slags utvexter af röd färg, protuberanser kallade. På senare tider har man lärt sig att göra iakttagelser på dessa protuberanser ej blott vid förmörkelser, utan äfven hvilken klar solskensdag som helst och kommit till den slutsats, att dessa företeelser förekomma allmänt på solens yta, men blifva synliga först i |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
