Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Kopernikanska förklaringen af himlahvalfvets företeelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven månen lika så mycket längre åt öster på
himmelen nu efter fullbordadt månskifte, än hvad han gjorde,
när han förra gången befann sig i sitt första qvarter.
(För att gå himmelen rundt, från stjerna till stjerna,
behöfver månen blott 271/3 dygn.)
Kall och mörk, liksom jorden och planeterna, hvilka
blott gifva återsken af solens ljus, går månen sin bana
kring jorden. Så vidt man vet, saknas på hans yta
vatten och organiskt lif. Månen eger icke ens så mycket
luft omkring sig, att han förmår bryta ljuset från
stjernan, som tindrar fram vid hans rand. Betäckt med
kratrar af utslocknade vulkaner, som vi med teleskop
kunna se från vår jord, ilar han fram genom rymden,
död och liflös.
Solförmörkelse kan således inträffa endast vid nytändning och
månförmörkelse vid fullmåne. På en himmelsglob med månbana
(sid. 26) kan man visa, att det för förmörkelse dessutom fordras, att
månen befinner sig nära sin banas noder. I annat fall kan nemligen,
icke månen komma i rät linie med solen och jorden, något som för
»bortskymning» är erforderligt (sid. 68).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
