Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förståndslifvet - § 7. Sinnesåskådningen. Rums- och tidsformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på tungan. Den enhetliga uppfattningen af alla dessa
förnimmelser kallas sinnesåskådning eller yttre varseblifning,
samt, om den är afsiktlig, observation, yttre iakttagelse.
Samtliga de förnimmelser, som ingå i uppfattningen
af ett helt föremål, utgöra en individualåskådning
(citronen); de förnimmelser, som ingå i uppfattningen af en
särskild egenskap hos föremålet, utgöra en delåskådning
(den gula ytan); hvarje enskild förnimmelse utgör ett
åskådningselement (en enda punkt i den gula ytan).
II. Vid åskådningen ordnas förnimmelserna i
rummets och tidens form. Några mena, att vi ursprungligen,
äfven på medvetandets första utvecklingsgrader, hafva
förmåga att så ordna våra förnimmelser; att tids- och
rumsåskådningen alltså är medfödd: den nativistiska
åsikten. Andra anse, att vi småningom under medvetandets
utveckling förvärfva oss denna förmåga: den genetiska
åsikten.
Hvad tidsåskådningen beträffar, torde dock den nativistiska
åsikten kunna anses som den enda möjliga. Vi kunna icke
tänka oss ett medvetande, som icke ordnar sitt innehåll i tidens
form. — Vår förmåga att, utan tillhjälp af ur och liknande
medel, mäta tidslängder är mycket ofullkomlig. Vi rätta oss
därvid efter antalet medvetenhetsakter, som under en viss
tidrymd inträda; ju flera sådana, dess längre uppskatta vi
tidrymden. Personer, som äro i dödsfara, hinna på grund af sitt
uppjagade tillstånd att under ett kort ögonblick tänka på så
mycket, att de tro sig hafva därunder genomlefvat en lång
tidrymd.
I afseende på rumsåskådningen skiljer man mellan
1. ytuppfattningen, som man icke lyckats förklara
genetiskt; och
2. afstånds- eller djupuppfattningen. Äfven denna
senare torde strängt taget vara ursprunglig, men den är i alla
fall mycket outvecklad. En blindfödd person, som genom
operation blef seende, hade icke genast någon afståndsuppfattning;
föremålen tycktes honom beröra ögat, och först småningom
lärde han sig att flytta ut dem i perspektivisk ordning.
Sammalunda torde barn icke från början uppfatta afstånd. Då vi
efter hand lära oss att göra det, betjäna vi oss af flera slag
af sensationer: känsel-, syn- och muskelsensationer. Af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
