Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Känslolifvet - § 22. Känslornas föremål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄNSLOLIFVET. 39
Förhållandet mellan de idiopatiska, sympatiska oeh
ideala känslorna.
På lägre stadier kunna dessa slag af känslor komma i strid
med hvarandra, på högre stadier inträder mellan dem samstäm-
mighet.
De idiopatiska känslornas föremål fattas i början för trångt.
Lyckan sättes ensidigt i kroppsligt välbefinnande eller fördelar
gent emot andra. Småningom blifver det inre lifvets fullkom-
lighet mera bestämmande för de idiopatiska känslorna, och lyckan
sökes i verksamhet för familj och stat, i vetenskapliga och este-
tiska sysselsättningar, i samvetsfrid o. s. v. Då kan en person
t. ex. känna sig mera olycklig vid att begå en ohederlig hand-
ling än vid att lida kroppsliga plågor. De idiopatiska behofven
möta därvid de ideala.
Äfven sympatien kan vara ensidig och i följd däraf orätt-
vis samt behöfver vidgas till samstämmighet med den etiska idéen.
Ehuru äfven de ideala känslorna kunna framträda i för
trånga former, ligger det dock i själfva deras väsen att i sig
förena de öfriga.
De nämnda arterna af känslor utvidga sig alltså i en fort-
gående komplikation, under hvilken hvardera i sig upptager mo-
ment af de andra. Ex.: Den känsla, som besjälade Luther,
då han vid riksdagen i Worms icke ville förneka sin öfverty-
gelse, kan från olika synpunkter betecknas såsom en idiopatisk,
en sympatisk och en ideal; en idiopatisk så till vida, som han
skulle kommit att lida af en inre disharmoni, om han icke fyllt
sin uppgift, hvaremot han kände en tillfredsställelse vid att upp-
fylla den; en sympatisk så till vida, som han ansåg den gamla
villfarelsen vara till människosläktets olycka; en ideal så till
vida, som han leddes af ett sökande efter det, som i sig var för-
nuftigt, oafsedt om det gjorde honom själf eller andra någon
lycka. Och som ideal känsla betraktad var den en intellektuell,
en etisk, en religiös och tydligen äfven en estetisk.
De ideala känslorna samt de idiopatiska och sympatiska, i
mån som de med dem sammanfalla, kunna äfven betecknas som
förnuftiga. Begreppet förnuft innesluter begreppet om ett än-
damål och en värdering af ändamålen såsom högre och higre.
Det är således ej detsamma som förstånd och tillhör, så som
det här användes, ej det teoretiska lifvet. Grunden för ända-
målens värdering är en fråga för etiken. De icke förnuftiga
känslorna, vare sig de äro kroppsliga eller andliga, kallas af
några för sinnliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
