- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
23

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En mörderska

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Därför steg hon upp på femte dagen, och fast
de gamla gjorde allt för att hålla henne kvar, tog
hon sina barn på armen och gick, sedan hon tafatt
sagt farväl och tackat för vad hon fått och för
det besvär, herrskapet gjort sig.

I fönstret stodo de båda gamla och skakade
sina huvuden, när de sågo efter den ensamma
flickan, som ej kom sig för att vända sig om och
hälsa till avsked, där vägen svängde vid
bergklinten.

Den unga kvinnan tänkte underliga tankar,
när hon ensam gick vägen framåt med sina barn.
En kall vind svepte omkring henne och ruskade
i granar och tallar, så att stora snöflingor föllo
ned och gjorde djupa hål i den lösa snön. I öster
stod ett stort, tjockt moln, och genom den gråa
vinterdagern lyste ingen solstråle fram.
Skärgården var kall och öde, den såg hemsk ut, över
alla föremål låg dagerns entoniga känslolöshet.

Flickan gick långsamt framåt för att ej trötta
ut sig, innan hon ens kommit så mycket som
halvvägs på den mil, hon hade att gå. Barnen
höll hon ett på var arm, tätt insvepta med schalar
och lindor, som hon fått till låns av den gamla
frun. Hela deras kroppar voro nästan begravna
i klutarna, och hon höll deras små ansikten lutade
mot sin skuldra, för att de ej skulle bli kylda av
den skarpa blåsten.

Från det stora molnet i öster kom en skarp,
kall vind, som med ett vinande ljud strök fram
mellan träden.

Den unga kvinnan påskyndade sina steg, i
det hon ängsligt såg åt det håll, där tjockan steg
ifrån havet. Med skärgårdsbons instinkt förstod
hon betydelsen av denna vind, visste, att den
skulle föra fara med sig.

»Å, Herre Gud», sade hon sakta. — »Å,
Herre Gud.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free