Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjänsteflickorna, som om natten delade hennes rum,
sov redan med jämna, hörbara andetag. Emma
kunde icke sova. Hon vred sig otåligt i bädden
och en kallsvett betäckte alla hennes lemmar.
Hon steg upp och gick på de bara fötterna
fram och tillbaka i rummet, till dess att hon frös
i hela kroppen. Då svepte hon en schal omkring
sig, tog ett ljus i handen och smög sakta utför
trapporna.
Det låg ingen i stugan. Hon tog ned
nyckeln, som låg ovanför dörrpanelen, vred sakta
om låset och steg in. Därpå tog hon ut ett
brevpapper, lade det på bordet och skrev:
»Det är bäst, att det blir, som det är. Jag
kan inte svara på annat sätt. Det får vara slut
oss emellan, och nu får jag också säga dig farväl.
Emma.»
Därpå lackade hon ihop brevet, skrev
utanskriften, tog det med sig och gick med ljuset
i hand samma väg, som hon kommit.
Ingen hade hört henne, och när hon kommit
i sin säng igen, somnade hon tungt och drömde,
att hon bars genom luften av osynliga händer,
långt bort över marker och berg. Hon hisnade
vid färden och höll andan, till dess att hon med
ens kände sig utan fotfäste, föll och darrande
av rädsla spratt upp ur sömnen med ett skrik.
Det var dager, och den andra flickan hade
just stigit upp.
»Vad var det?»
»Det var bara något jag drömde.»
Hon slöt ögonen igen och kröp ihop i
bädden. Ty hon fruktade arbetsdagen, bakom
vilken hon icke ögnade en enda timme av helg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
