Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilla död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag vet, att jag har icke många timmar igen.
Men du skall inte vara rädd att vara ensam
med mig.»
Och sedan hon en stund sett sig omkring,
som om hon fruktade något, tillade den gamla:
»Du skall inte släppa in någon främmande
i kväll. Jag tycker, att nu skall här inte finnas
någon annan än du och jag.»
Dottem hade inte trott, att moderns sista
stund var så nära, men hon trodde hennes ord.
Och i det hon gick ut och stängde dörren,
svarade hon:
»Det skall bli, som I vill, mor. Här skall
ingen främmande komma in.»
Det föll icke den gamla dottern in att känna
fruktan för att vara allena med en döende. Det
var henne som en stor underlig högtid, vilken
kom vid slutet på deras stilla jul. Hon drog
ej ens ner gardinerna för fönstren, utan den
vita vintermånen, som stod rund över den gnistrande
snön, kastade fritt sitt klara skimmer in i
det låga rummet. Sakta och utan att tala skötte
dottern dagens sysslor. Stilla gick hon fram
och åter förbi sängen, där den döendes insjunkna
ansikte låg blekt i månskenet mot den nötta
kudden. Och när hon slutat sitt arbete, satte
sig den yngsta av de båda gamla mittemot
bädden, väntande, att döden skulle komma. Hon
kände sig till mods, som om hon satt där för
att lära, hur hon själv en gång skulle sluta sina
ögon till ro.
Då såg den döende upp och sade:
»Jag känner mig så kall, och jag svettas
på ryggen.»
Dottern nickade.
»Då kan mor vara viss om, att döden är nära.»
Hon sade det i en ton, som om hon lovat
den döende modern tröst. Och utan att flytta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
