Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - 2. Djurkretsen. Saga (Poëme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 g—
! NE
”Vidfkepel/e. Se! fraxt et hinder för di
”Förlåt mig ((varte jag ) min Far: ej Pe
”ej Couflantinopoiitan i; |
”ej Guelph är jag: Jag är Luthran.” —
”Det var en ann fak,” fade Solen,
gaf hättarne en klatfch, och franfor På fin ban
en månad närmare mot polea.
Men fi! et ofatt bornadt Djar
hvars namn jag tilkår mig förlägen
at nämna klarare > än: en för deta Tjur —
hof fin beelzebubs » figur
få fkeppunds-vigtig öfver vägen
och låg, där — lik en långfräckt Ö
på vida ytan af en fö —
«och bölade få obenägen:
vid hvarje rörelfe af häåftarna til lopp»
han med fitt tjocka öga glodde,
och hotade med fpark och hoppa
förfäkrad af fin grofva kropp
at Phoebus på hans flyrka troddes
Apollo log och fade: ”Ses
”hvad tycks om denna fkepelle?
”den kallas Dwmnhet uppå Jorden
”Men du var nyfs Lutbran: du ger mig nu, kanfke
”den hugnande berättelfe
”at Dumhet qväljer icke Norden.” — ;
”Ach! fvarte jag, (ej mer) du Gud för verldens ljus,
”få höflig felf, fom jag är redlig,
”hvi talar du om rep i hängd mans hus?” —
Mitt kära Fofterland! var jag ej nu befkedlig?
Åtminfkone Apollo fann
en dygd i denna halfva ftumhet,
teg fjelf och mante på fitt fpann
och varligt öfver ryggen fkrann
på himlahvalfvets itora Dumhet.
Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
