Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
ning. Jag var dock derföre icke ännu rådlös. Jag lät höra
efter om icke Escolin efterlemnat några barn, hvilka vid hans
påminnelser, och sedan med formliga förebråelser hvarföre de
väntade svaren uteblifvit. Som jag häraf redan började ana att mitt
oskyldiga skämt kunde gifva anledning till diverse vidlyftigheter och
förvecklingar^ tillsade jag Hjerta det ban — i händelse fråga derom skulle
väckas — icke borde yppa för någon mitt namn, eller hvem som
skrifvit annonsen, hvilken nu på så många tycktes sätta myror i hufvudet;
utan att ban skulle påstå det den anonymt blifvit till Tidningen
inlemnad; och hvilket han äfven med hand och mun lofvade. Men en
vacker dag knackade någon på min dörr, hvarefter instiger en okänd
herreman, med förfrågan om jag vore ^magister Gottlund"? Jaha!
Han presenterade sig då såsom en broder till Lind, yttrade sig med
en viss förtrytsnmhet öfver Redaktören af Aftonbladet, som lemnat
alla hans bref och förfrågningar angående sin i Ryssland varande rika
broders vistelseort m. m. obesvarade, hvarföre han också nu slutligen
fann sig föranlåten att sjelf resa upp till Stockholm, för att taga
närmare reda härpå, och sedan härifrån begifva sig på viig direkte till
Ryssland, för att helsa på sin broder. Och som Hjerta upplyst honom
det jag uti Tidningsbladet infört annonsen, vände ban sig nu således till
mig, for att erhålla de önskade upplysningarne. Jag kan icke neka
det jag härvid blef litet het om öronen, ej såmyeket för sjelfva sakens
skull, som icke det förargade mig mera att Hjerta ej desto bättre stått
vid sitt ord. Jag sökte i början om också icke trösta, så åtminstone
lugna honom dermed att hans bror visserligen måhända önskar —
n. b. om han kunde, d. v. s. om ban framdeles möjligtvis dertill
skulle bli i tillfälle — att tänka på sina slägtingar i Sverige, änskönt
desse ej blott redan förgätit honom, utan öfverantvardat och förrådt
honom i ett främmande land. Denna förklaring behagade honom
alls-ickCj helst han ansåg den fingerad; och han yrkade enständigt att få
veta i hvilken del af Ryssland brödren bodde. Jag upplyste honom
att det var i Joekas socken i Savolax.
aNå, min Gud! huru hänger det ihop? (utropade han). I
annonsen står ju tydligt att ban lefver i Ryssland."
— Förlåt! (inföll jag) Min Herre lär således icke känna att,
Finland hör till Ryssland? Föröfrigt står det ju alt ban farit in- (i
landet) «/, icke till Ryssland.
„Nå ban äger der således en stor förmögenhet"?
— Ja, huru man vill taga det? Begreppet stor är obestämdt
och komparatift, beroende af en hvars individuela uppfattning deraf.
En slant är för uslingen och tiggaren redan en stor penning.
uNå hvad är lian då"? inföll han otåligt, för att derigenom, oeh
således på en annan viig, komma till målet för sin nyfikenhet. Och
då jag härtill svarade: (1han är sockenskomakare"! hade jag — vid
betraktandet af hans miner — svårt att hålla mig för skratt. Hans
ögo^ blixtrade, hans kinder blossade; men med allt detta var ban
liksom äfversköljd med kallt vatten. Än kastade, han på mig en
föraktlig blick, som innebar — du är en skurk! Än mätte ban mig med
en misstänksam min, som betydde — du är en Lukas! Slutligen sade
han rent ut: „Ja, jag ser att man här vill beröfva slägten dess
rättmätiga arfvedel; och jag vill derföre sjelf resa öfver till Ryssland, för
att bevaka dess rätt". — ,1 sådant fall får jag önska Herrn lycka på
resan"! genmälte jag; „men skyll dock icke mig 1’ör följderna". Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
