Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
ovilkorligt skulle hafva fordrat det; och om det ändtligen
någongång skedde, skedde det vanligtvis alltid med en slags
bitterhet, och förakt. — Ja mången skulle kanske tro att
jag redan vandrat all verldenes väg, om jag ej någongång,
(liksom t. ex. här) skulle låta höra af mig. — Man finner
ock häraf det rätta skälet, hvarföre Konsistorium fruktade,
och på allt vis äfven hindrade, det jag, ibland Pcilres, skulle
fä säte och stämma i konsistorium — jag, som hvarken
ingick i några kotterier, eller af någon lät draga mig från
näsan. Och föröfrigt — huru skulle det väl hampa sig, eller huru
skulle det se ut, om sjelfva Professorn i Finska språket
skulle stå i opposition till det finska Litteratursällskapet,
som här talrik representerades af Konsistorii ledamöter?
Derföre då, efter Castréns död, jag (i brist på andra
aspiranter) i thy fall troligen skulle hafva kommit att bli hans
efterträdare, emedan Lönnrot först icke tänkte, och icke ville,
söka tjensten; så — på det Litteratursällskapet ej skulle sakna
eitt eget hufvud, eller behöfva söka det i Kajana, — ställdes
det så visligen till —att en skrift, undertecknad af några
magistrar och studenter, tillställdes honom, deruti ban „på
studentkårens vägnar" (som det deri hette) enträget
uppmanades att ansöka Professionen. Och Lönnrot, svag för hvarje
liten hyllning, hade naturligtvis svårt att emotstå frestelsen
af en såbeskaffad inbjudning, och antog derföre gerna en så
smickrande invit. 40)
40) Om fåfänga är ett fel, hvari vi alla (gunås, så visst!) ha
mer, eller mindre, del; så torde Lönnrot vara den man, som minst
deraf tyckes hafva fått på sin lott. Ty väl är det sant, att lian t. ex.
år 1835 från Litteratursällskapets (för finsk litteratur stiftade) kassa
upptog ott lån af 150 Rubel, för att dermed både beneventera ocli
honorera det Kongl. Nordiske Oldskrifts-Selskabeti
Kjöbenhavn; på det han (på grund deraf) måtte kunna få det
nöjet att anses, och räknas, för en af detta Sällskaps stiftare och
första grundläggare, — en ära, som (för detta pris) står hvar och en till
buds, eller iir öppet för hvem som helst alt vinna. Men måhända var
här hans mening endast att härmed visa — det i Finland äfven funnos
dem, som förstodo at uppskatta värdet af Sällskapets sträfvanden;
eller tänkte ban kanske härigenom, sålunda, närma det Danska
sällskapet till det Finska; i hvilket fall han var en optimist. Ty ett
otacksammare sällskap, än det Danska foriiskrifts-sfillskapet, kan inan
knappast tlinka sig. Emedan äfven jag hade den artigheten (ellerrättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
