Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den romerske skalden Horatius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att förstå och bedöma skalders så väl som
andra människors lifsgärning är det af stor vikt
att veta, i hvilken religiös belysning lifvet visade
sig för dem, den färgton, som då låg öfver lifvet
och dess förhållanden. Samma trakt ter sig mycket
olika vid dag och natt. Så är det äfven med de
mänskliga handlingarna. Från belysningen hämta
de sin egentliga förklaring; af den bestämmes deras
värde. Men lifsbelysningen beror i väsentlig mån
på det sätt, hvarpå man tänker sig världen vara
skapad, ordnad och styrd, på »världsåskådningen»
eller den religiösa tron.
Aldrig har lifsbelysningens betydelse, när det
gäller att bedöma hädangångna släkten, blifvit mera
framhållen än i våra dagar, särskildt af en bland
nordens största nu lefvande historieskrifvare,
dansken Troels Lund.
Horatii tid var en religiös brytningstid. Tron
på den gamla folkreligionen hade i det närmaste
försvunnit, fast den forna gudstjänsten genom vana
och af statsskäl noggrant uppehölls. De ledande
männen ansågo, att folket behöfde en religion och
att gudstjänstens förfall innebure en stor fara för
staten. Därför hade aldrig så härliga tempel rest
sina tinnar mot skyn som då, och aldrig hade
gudstjänsten firats med större prakt. Och i full skrud
sjöngo präster och prelater samma hymner,[1] som
sjungits i tusen år, sånger, som på grund af språkets
förändring icke ens förstodos af det då lefvande
släktet. Men anden och tron voro borta. Och det
religiösa förfallet åtföljdes då som alltid af sedligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
