Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från Finlands andliga storhetstid såsom snillet
framför alla andra», en Snellman, en Cygnseus och
Lille, hvilka alla utgjorde hans umgängeskrets och
bildade det s. k. lördagssällskapet, inom b vilket
det lifligaste meningsutbyte i vittra frågor ägde
rum.
Själf en kärnsund och sann natur med friskt
lefnadsmod och stålsatt lynne, förvärfvadt under en
på umbäranden och försakelser ovanligt rik ung-
dom, hade han härdats och stärkts i lifvets skola
och kunde med Geijer utbrista: »i världen finnes
tusen gånger mera godhet, vishet och kärlek, än
människorna kunna begripa». Lifvet vore något
godt och ägde för hvarje människa något af oskatt-
bart värde. Här på jorden funnes ett slags jämn
fördelning af lyckans håfvor trots allt yttre sken
af lycka och olycka. Det, som fattades, vore tron
på sig själf och kärleken från andra. Liksom To-
pelius besjunger han i sina lyriska dikter kärlekens
allmakt. Själfva tornet kan genom kärlekens troll-
makt förvandlas till en rosenknopp:
»O, hur mången törnestängel
står ej naken i naturen,
som beböfde kärlek blott,
blott en solblick af ett bjärta
för att kläda sig i rosor
och hvart väsens glädje bli.»
Det var de serbiska, af Runeberg från tyskan
öfversatta folksångerna, som voro hans förebilder
vid skapandet af diktcykeln »Idyll och Epigram»
små orimmade dikter i folkviseton, oftast med kär-
leken till ämne, och utgörande själfva blomman af
hans lyrik. Huru skönt tecknar han ej kärlekens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
