Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm von Schwerin. Af Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I slaget vid Oravais voro två tredjedelar af
arméen svenskar, de flesta alldeles nyss anlända från
Sverige. De utgjordes till största delen af
västmanländingar och uppländingar.
En ung västmanländsk fänrik har berättat, med
hvilken nyfikenhet de nykomna svenskarna togo
sina finska krigskamrater i betraktande, särskildt
Savolaks jägare, hvilkas stora tapperhet var så högt
beundrad. Var det verkligen de, dessa kortvuxna,
tjocka karlar i trasiga, sotiga tröjor och gröna,
tillknycklade hufvudbonader — kunde det vara de
ryktbara Savolaks jägare?
Att det verkligen var dessa modiga
själfförgätna finnar, märktes dock snart under dagens heta
strid, då västmanländingar, savolaksare och
österbottningar kämpade tillsammans, dels på
Oravaishöjderna, dels nere i själfva dalen. Det var en
vacker höstdag, och solen lyste varmt och gladt på
åsar och ängar, som innan aftonen skulle dränkas
af tusendens blod.
Själfva striden utkämpades först nere i dalen
å ömse sidor af den genomflytande ån.
Det såg ut, som om svenskar och finnar skulle
segra, och ett tag var man viss därom. Detta
ögonblick har blifvit så skildradt:
Uppländingarna, hvilka tågade fram långs
vägen, framryckte med oemotståndlig kraft, och
västmanländingarna, som marscherade på ängen i ett
förödande kulregn, blefvo heller icke efter.
Manfallet var stort, redan innan bataljonen hann till ån,
men den kommenderande majoren ropade: »framåt
gossar», och med dånande hurra stormade truppen
mot ån och öfver den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
