Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåget öfver Bält och Roskildefreden. Ett 250-års-minne. Af N. F. Lilliestråle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sin sida, mötte allt starkare motstånd, den redan
förut fientliga stämningen uppeggades ännu mera
genom en holländsk beskickning, som under ledning
af en mot Sverige föga välvillig statsman ankom till
Köpenhamn; kejsaren, till och med Spanien blåste
under. Och då härtill kom, att Fredrik III, som
genom handfästningen[1] fått sin makt ännu mera
kringskuren än någon dansk konung före honom,
hoppades att genom ett krig vinna tillfälle att
utvidga den på rådets bekostnad, beslöt han sig
för att draga svärdet. Men om han räknat på att
kejsaren och Johan Casimir, såsom de lofvat, skulle
kvarhålla den svenske konungen i Polen, så blef
han däruti besviken. Knappt hade Karl den 20
juni erhållit underrättelse om den 14 dagar förut
utfärdade krigsförklaringen, förrän han fattade sitt
beslut att vända sig mot den nye fienden. Den
26 juni bröt han upp från Preussen, sedan han
lemnat befälet därstädes åt sin broder Adolf Johan;
den 1 juli var han i Stettin, och den 18 stod han
till allmän häpnad vid Holsteins gräns.
Skyndsamhet var också af nöden, faran var öfverhängande.
Det gällde att skydda det egentliga Sverige mot
fiendens inbrott, som från flera håll hotade. Af
den vid Bohus samlade styrkan sköflades
närliggande delar af Vestergötland; det infall i nordliga
Sverige, som man från Norge kunnat vänta,
verkställdes först senare och medförde Jämtlands och
Härjedalens eröfring, sedan majoren Jon Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
