Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En af fänrik Ståls hjältar. Till hundraårsminnet af sista finska kriget. Af Isak Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansträngningarna. Den ena efter den andra af hans
kamrater drager hädan till hembygden, åberopande
en bruten helsa. Hemlängtans kval hos den,
hvilken »med hvarenda fågel, som flyger åt hemorten,»
ditsänder sina helsningar, förökas vid kamraternas
bortfärd ännu mer. Men han blir kvar. Aningen
därom, att han aldrig med lifvet skall komma
undan de svårigheter, hvaraf han från alla sidor
omhvärfdes, växer påtagligen dag från dag till allt
hemskare visshet. Han älskar sin maka och sitt
barn så högt, som något mannahjärta någonsin
älskat föremålen för sin oföränderliga kärlek; och
hans innerligaste önskan är att ännu i lifvet få
återse dem. Men han öfverger ändock ej den post,
där plikten ställt honom. Denna pliktkänsla, som
bjuder mannen att utan reflexion (= grubblande)
handla så, som han handlar, emedan det skall
så vara, denna pliktkänsla, outgrundlig, djup, stor,
helig såsom naturen själf, är det som utgör
grundväsendet af Dunckers karakter. Sådan är denne
fänrik Ståls hjälte.
Då Runeberg den 11 sept. 1855 besökte sin gode
vän possessionaten Gustaf Duncker på dennes gård
nära Borgå, uppläste skalden i kretsen af en stor
vänskara sin dikt »Den femte juli» samt förärade
Gustaf Dunckers moder handskriften till denna
minnessång öfver hennes tappre make
öfverstelöjtnanten Zakris Duncker. Den trycktes sedan i andra
delen af »Fänrik Ståls sägner» under titel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
