Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forna tiders mörker och vidskepelse. Af Herman Levin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiders andliga mörker, yttrande sig bland annat i
vidskepelse och öfvertro, tron på allehanda
hemlighetsfulla makters ingripande i våra öden, stod i nära
förbindelse med det yttre mörker, som då rådde
och som man icke med någon konstgjord belysning
förmådde skingra. När solen gick ned, så var
och förblef det mörkt både utomhus och inomhus.
Det gick icke att med den tidens belysningsmedel,
på något kraftigare sätt åtminstone, fördrifva
mörkret. Göra vi en vandring på våra storstadsgator,
sedan solen gått ned, så sprider ju ändock
gatubelysningen ett ljus, nära på som vore det midt på
dagen. Och med våra fotogenlampor — ännu mer med
vår elektriska belysning och gasbelysning — kunna
vi nästan göra natten till dag i våra hem, verkstäder
och fabriker. När det blir mörkt därute, tända vi
våra lampor och fortsätta obehindradt vårt arbete.
Fordomdags var det helt annorlunda. Man egde
då icke några medel att på ett verksamt sätt göra
det ljust omkring sig, när himmelens sol icke längre
lyste. Hvad det vill säga i vårt nordliga land, där
under den mörkaste årstiden solen står uppe på
himmelen endast under en fjärdedel af dygnets timmar,
kunna vi lätt förstå. Det fladdrande ljusskenet från
eldstaden förmådde icke mycket lysa upp stugan.
Och lika litet andra belysningsmedel man egde.
Man nyttjade torrvedstickor, som sattes i en klyka
på väggen eller i spisen. Eller fanns icke någon
sådan till hands, eller om man skulle vägleda sig
från en plats till en annan och man hade sina
händer upptagna, fick man hålla den brinnande
stickan — i munnen. Vår framstående kulturskildrare
Olaus Magnus i början af reformationstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
