Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forna tiders mörker och vidskepelse. Af Herman Levin (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORNA TIDERS MÖRKER OCH VIDSKEPELSE. 105
mans, bedjanda för Guds och Jesu värdiga döds skull, att hon
måtte där få bli hos dem. Dock var hon mycket tankfull och
hemsk».
Så lyder Svedbergs berättelse. Och han anför
den icke blott som ett fantasifoster, som han icke
själf trodde på, utan såsom någ(öt fullt visst och
säkert. Och dock ligger det så nära till hands att
förklara saken på ett helt naturligt sätt. Ungefär
så: Kvinnan gick där nedslagen och upprörd. Hon
hade ju förlorat sin plats och visste icke, hvart
hon skulle taga vägen, eller hvad hon hade att
vänta. Och så möter hon en gammal
backstugusitta-re. Han hade varit i skogen för att hugga ris till
viskor. Kanske hade han några underliga tossor
på fötterna också. Och nu i sin upprörda
sinnesstämning och vidskeplig som alla andra tager den
stackars kvinnan honom för den lede själf. En så enkel
förklaring var icke i tidens smak. öfverallt ville
man se djäfvulens ondskefulla anslag.
Samma kvinna — det är fortfarande Svedberg som berättar
— skulle om vintern ut i skogen och hugga bränsle. När hon
skulle till att fälla ett träd, fick hon höra en röst: »Hugg inte
det trädet, det är mitt,» och när hon då gick till ett annat, fick
hon åter höra samma röst: »Hugg inte, det är mitt träd». Men
som hon inte kunde ge sig till att gå hem utan ved, högg hon
det oaktadt. Då hände något hiskligt. »När nu granen faller
omkull, syntes henne hänga små, små nakota barn i hvarje kvist,
de där alla kvidde och gåfvo tillika ett skrän med mycken
ömke-lig veklagan, gråt och skrän, vid trädet bugnade och föll omkull.»
— Svedberg berättar också om första gången, han uppträdde på
predikstolen; han var då 20 år gammal. Det var tredje söndagen
efter trefaldighet. Han predikade öfver dagens evangelium om det
förlorade fåret. »Samma dag>, omtalar han, »i kvällsättningen
hördes i kyrkan mycken musik, spel och tydliga röster, sjungande
gudliga psalmer, där dock inga orglar, intet instrument och intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
