Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamla nordbornas föreställning om döden. Af Einar Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 LÄSNING FÖR SVENSKA FOLKET.
vi hafva många berättelser och sagor, som utgå
från och vittna om denna föreställning. Vandrare*
som gingo vilse, hade blifvit »bergtagna», lockade
af de döda in i bergen. Än i dag kunna folksägner
berätta om att fäderna lefva inne i bergen;. Och
’bland; alla germanska folk påträffas otaliga
jbe-rättelser om kejsare, konungar och fhjältar, som i
bergen vänta på de yttersta tiderna eller på den
dag, då deras land åter skall behöfva dem. Så göra
Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i
Danmark och många, många flera. Här hafva vi
sålunda en nyare användning af en urgammal
föreställning.
/ Liksom sålunda de döda lefde i bergen, blef
ock Odén »guden i berget». Som vi skola se, blef
Odefr. sedan de i Valhall saligas gud;’ Valhall
betyder ordagrant de dödas sälar, och kanske var detta
först ett namn på de bergssalar, där de döda
vistades, innan det upphöjdes till värdighet af himmel.
Vi öfvergå nu till ett närmare betraktande af
de bruk, som knöto sig till dödsfall och begrafning.
Då någon dött, var man noga med att öppna
fönster och dörrar, för att själèfr skulle kunna komma
ut och begifva sig bort. Men många bevis finnas
ock för att man före begrafningen höll en
afskedsmåltid, vid hvilken den döde då också tänktes vara
närvarande. Det var på samma gång ett offer till
den aflidne, som omedelbart efter döden omgafs af
det maktens och det hemlighetsfullas skimmer, som
alltid följde dödsandarna åt. Arfsölet, som går igen
i våra begrafningskalas, var en plikt mot de döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
