Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hvad unga landtflickor behöfva veta. Af Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD UNGA LANDTFLICKOR BEHÖFVA VETA. 11
vara ett vår Herres redskap, vill man så gerna
slinka undan besväret.
Kommer sen olyckan, brinner huset ned,
griper smittofebern omkring, så säger man: »Ja, det
är Guds vilja; det är Gud, som sänder sjukdom
och olycka.» Och detta kallas af somliga fromhet.
Men det är i själfva verket hädelse. Och denna
farliga tankegång är som en beqväm kudde att
sofva vidare i lojhet och dåsighet. Nej, tänk hellre:
»Hjälp dig själf, så hjälper Gud.» Har man fått
förnuft och alla sinnen af vår Herre, så har man
fått dem för att bruka dem.
Det finns en tanke, som jag alltid starkt varnar
mina elever för: »Det är inte så noga — nog
går det den här gången.» Det är farliga ord; de ha
tändt eld på många hus, bragt sorg och död i
månget hem.
»Inte är det väl så noga; det gick i går, och då
går det väl i dag», tänkte man, då man för en del år
sen underlät att sätta gnistersläckaren på
ångbåten: en hel stad brann ned; det stora Sundsvall
ödelades.»
»Inte är det väl så noga», tänkte man på
Götaelfsångaren, då man lastade vårdslöst;
ångaren stjälpte om, och många människor drunknade.
»Inte är det så noga med förtenningen, nog kan
jag koka ändå», tänkte arbetarhustrun i Göteborg,
när hon lagade mat i den nötta kopparkastrullen;
innan qvällen var hela familjen sjuk; nästa dag
hon själf och två barn döda af förgiftning.
»Hvad gör det, inte är det så noga», tänkte
bondgumman i Solna, när hon lät sin
skarlakansfeber-sjuka dotter med lossnande hud på händerna mjölka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
