Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Tornedalen, vårt finska Sverige. Af Viktor Södergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN TORNEDALEN, VÅRT FINSKA. SVERIGE. 111
stycke, som man minst af allt tilltrott dessa
klumpiga karlar.
Hör, hur det hväser och larmar i hvirflarna, och
stakarna stå som högt spända bågar, då båten med
fradgande bog skjutes upp mot forsens makt,
ådrorna svälla höga och mörka på männens
svett-drypande tinningar. Hvarenda sten måste märkas
och beräknas, icke en öfverhalning får ske, icke
ett falskt tag med staken mot bottnens slemmiga
stenar. Då kan i ett nu båten ha svängt på sidan
och kantrat mot en af de otaliga, lurande
sten-spetsarna.
Lugna, skenbart oberörda arbeta de seniga
finnarna. Tyst och säkert kämpas det uppför fors
efter fors, timme efter timme. Så skall man se
finnbonden! Det är en bild i lefvande färger af hans
tysta, tåliga, envisa kamp för tillvaron, där det
sjuder af dämpad glöd under ytans kalla, kärfva
lugn.
Einligt allmänt norrländskt bruk bär
Finmarksbonden slidknif, hans »puuko» dinglar ständigt i
lifremmen. Men den är icke afsedd till vapen, utan
är ett husgeråd, mera nödvändigt och praktiskt i
skogen än en pennknif. Hvad man ibland kan få
se hopskrifvet, att »knifven sitter löst i slidan»
o. s. v., är, hvad vår Finmarksbefolkning angår,
fri fantasi, utan verklighet. I sin
ursprunglighet och skygghet kan skogsbon med sin vanligen
väl vårdslösade klädedrägt, se nog så ruskig ut
ibland. Men det är icke farligt. Här i dessa
trakter är det minst lika fredligt som i en bättre svensk
bondebygd:
Ett förbehåll måste dock göras. Såsom redan är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
