Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Odensjöns saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODENSJÖNS SAGA.
157
fer åt Odén och upphängas knipptals i of ferlundens
trädkronor. Ty ingen argare fiende hade landet än
denne blodlöse, hemligt framsmygande »hvite
Krist». Men en hederlig gammal viking kunde ju
aldrig få något riktigt tag i honom!
Vid julfesten, som var årets största högtid, kände
Grim sin vanmakt bittrare än någonsin. Ena året
nekade hans fosterbror att komma och gästa
honom, ehuru Grim fostrade hans båda söner hemma
hos sig, och icke heller hans egna söner kommo
på julen hem till honom. Det sved i Grim, ehuru
han ej ville låtsa om något, och festen firades
på vanligt sätt. På blotdagen offrade han två af
sina trälar, som han misstänkte för att hafva
lyssnat till den nya läran.
Nästa år satt han åter redo till fest i sin gillesal,
där allt stod färdigt till gästernas mottagande, då
hans maka trlädde fram till lionom och sade, att hon
hade en bön till honom: antingen skulle han
frivilligt låta henne gå sina färde eller skulle han
genast döda henne, ty stanna qvar hos honom och
fira jul på det gamla sättet, det hvarken kunde
eller ville hon.
Blek som ett lik stod hon framför-honom och
fäste på honom en blick full af smärta i sina
stora, själfulla ögon, som kunde flamma som eld och
svärd och som en gång satt hans blod i brand som
intet annat i världen.
Två gånger måste hon upprepa sina ord, innan
han rätt fattat dem, men så for han dödsblek upp
och lyfte handen med ett uttryck, som ville han
göra hvad hon bedt honom om och slå henne till
döds på stället. Men han kunde icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
