Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska folkpensioneringen Af Gustaf A. Aldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska folkpensioneringen.
Af Gustaf A. Aldén.
Äldre tiders ålderdoinsförsörjning.
I äldsta förkristna tider voro folken ofta stadda på
vandring, och då var icke lätt att medföra de gamla
och orkeslösa. De blefvo därför vanligen lemnade
efter. Liksom sjuka och vanlytta barn utsattes i
skogen att omkomma — mödrarna hade nog af att bära
de friska — så läto orkeslösa åldringar hellre döda
sig eller dödade sig själfva än de ville Qvarlemnas att
omkomma af hunger eller uppätas af vilddjuren.
Och dessa sedvanor fortforo, äfven sedan
befolkningen mestadels blifvit bofast och fått en anslutning
till den tidens religiösa uppfattning. Endast genom
en våldsam död trodde man sig komma till Odins
Valhall eller åtminstone till bondeguden Tors himlaberg.
Och därför visas öfverallt i våra bygder s. k.
ättestupor, utför hvilka ättens äldre medlemmar, som ej
fallit i strid, kastade sig. Och de, som ej hade kraft
därtill, bådo närmaste fränder gifva dem döden med
spjutet eller klubban. På Smålands museum i Växjö
finnes ett par s. k. ätteklubbor, om hvilka sägnen
förmäler, att de användts, hvar af sin ätt. att slå
7—150172. Läsning för svenska folket, 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
