Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Några små tidsbilder. Av Elise Söderlund (Forts. fr. 4:e häft. 1920)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA SMÅ TIDSBILDER. 57
dig, och sen ska du säga mig allt. Alla dina
bekymmer. Vill du det?
Det låg i Svens uttryck nu något så barnsligt
övergivet, som rörde hans vän, där hon stod framför
honom, och ingav henne hopp om att kunna nå
honom.
Sven såg skyggt mot fönstren midt emot, där
modern ju när som helst kunde uppenbara sig och se
honom . Och det ville han inte. Hon skulle inte se
honom gråta. Det låg något av barnets trots att
inte vilja ge sig så snart, då det varit styggt, i denna
hans motvilja. Det var litet annorlunda med fröken
här. Han kände omedvetet, att hon hade fått ett
grepp om honom, och han anade, att hon inte tänkte
släppa det så lätt. Och han orkade inte stå emot.
Han längtade efter någon vän, efter en hjälpare i
sin nöd.
Men då han alltjämt teg, upprepade hon sin
fråga.
Jo—jo, tack, sade Sven och steg upp med
nedslagna ögon. Han blygdes, han blygdes och försökte
tafatt att borsta av sig bosset, somi fastnat i
kläderna. Och han kastade ännu en blick mot
fönstren-midt emot.
Hans ny vurma vän förstod den med den ömma
finkänslighet, som rinner upp ur den himlaburna
kärleken och som var en av hennes rikaste
egenskaper.
— Ingen ser oss från fönstren, sade hon
uppmuntrande. Mor är gången till torget och barnen
leka i granngården. Kom nu.
- Medan de nu gingo över gården och uppför
trappan, kom det ännu snyftningar ur Svens beklämda
bröst. De erinrade fröken Berg ovillkorligen om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
