Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gunnar och Svanheid. Av Aivva Uppström (Forts. från 2:a häftet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR OCH SVANHEID.
211
denne famlade efter det tappade svärdet, "j)a)g har
fått no(g. Snart föirrinner mitt liv (med [hjärteblodet."
Han sjönk ned bredvid Svanhieid1. Stödjande
sig på armen skådade han med oändlig kärlek in i
hennes vita ansikte. "Åter är du ryckt ifrån mig",
viskade han, "men snart (skall jafg följa dig. Vart bär
nu vår färd? Krist hjälpe vår ande!"
Han lade armen över henne, och hams huvud sjönk
ned miot hennes skuldra. Men åter lyfte han det,
då Rörek, djupt skakad, steg fram till dem).
Gunnar sfade med bruten röst: "Allt ondt har ytterst du
vållat. Vill du sona det, så låt mina män frie dt;aga
hädan. Men Svanheid och imig ihiögsätt siaminan på
mitt skepp, obrända. Sätt oss ii hög här, diär vi båda
dogo." Hans huvud sjönk ned, och livet flydde.
Gunnar och Svanheid lades sida vid sida, fördes
till graven med ali bruklig ståt, varmed konumgen
ville sona (sin skuld. MaJlmfrid kom blek och härjad,
lade vid de dödas fötter sin gyllene halsring, sina
fingergull och silverspännen.
Så kastades hög upp över Gunnar och Svanheid.
Och sedan rMnristad stång med deirlas namn rests på
toppen, förde Rörek bort sin sorgtyngda untga
syster.
Tom och ödslig syntes dem nejden, fast mycket
folk följde., Sist gingo Gunnaris män, allvarsamma,
lågmält samtalande. Ödemarkssusfet ensamt
viskade än kring den ensliga högen, som !g<ömde änden
på tvänne vilsegångnas tunga s&Jga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
