Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svensk natur. Av Pehr Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK NATUR
13
jämna och bördiga Tunaslätten torde i sin mån
ha bidragit till att giva Dalarna sitt namn, men
härliga äro dalarna också vid Mora, Orsa och Älvdalen.
Hela provinsen är, med undantag av det urgamla
Kopparberget och storslagna Domnarvet, en genuin
bondebygd med en befolkning, som av ålder varit
van att tänka sina egna tankar och gå sina egna
vägar — Geijers ord i Odalmannen kunna här, mera
än mången annanstädes, finna sin tillämpning:
Må vem som helst gå kring världens rund,
vare herre och dräng den det kan.
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.
Över Siljan med sitt underbart klara vatten
såväl som ock över de blåa bergen, som i Dalarna
torna upp sig till en rätt ansenlig höjd, vilar också
en sagostämning, som i förening med de urgamla
traditionerna och Vasaminnena göra detta landskap
mera eftersökt av den resande allmänheten än något
annat. De pittoreska folkdräkterna, som alltfort på
sina ställen behållas kvar, sätta ock sin särprägel
på dess folk. I dess västra och norra delar bli
ödebygderna allt större. Den norrländska naturen
tränger från Härjedalen på ett mäktigt sätt ned
åt Orsa och Idre.
Även Härjedalen, detta vid första påseendet så
öde och ogästvänliga landskap, har sina kultiverade,
stämningsmättade bygder. Var och en, som
exempelvis besökt Sveg, Lillherrdal, Vemdalen och flera
andra platser, kan vittna härom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
