- Project Runeberg -  Läsning för svenska folket / 1922 /
49

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - David Livingstone, missionshjälten och människovännen. Av N. Hj. Bosson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DAVID LIVINGSTONE 41)

Men förgäves försökte Stanley förmå Livingstone
att följa honom tillbaka till kusten och England.
Nej, sade Livingstone, ännu återstode honom, innan
han kunde se sin uppgift avslutad, ett andra besök
i Kongos källsjöområde, som han trodde vara Nilens.

Så anträdde han sin sista vandring, samtidigt
som han ingick i sitt 60:de år. Men efter över 30
års vandringar i Afrika hade omsider dess
rovgi-riga luft, som plägar besegra även den starkaste
fysik efter få år, fått makt också med denna kropp
av stål. Det blev så småningom klart för
Livingstone, att han aldrig skulle hinna målet för sin
brinnande längtan. Varje dag förde honom närmare
döden, som redan satt sitt insegel på honom.

Men om ock kroppen kunde brytas ned, denna
själ, denna vilja av starkaste stål förmådde ingen
makt i världen kuva.

Hopplöst sjuk, så att han måste bäras långa
sträckor och ibland låg medvetslös på båren, fort- >
satte han färden allt längre in i landet, trots
ändlösa regn och ständigt hotande livsmedelsbrist.
Han fortsatte sina forskningar, fortsatte att göra
anteckningar om allt han såg. Strax efter sin
60:nde födelsedag (19 mars 1873) har han skrivit
i sin dagbok: »Ingenting på jorden skall förmå mig
att uppge mitt arbete i förtvivlan. Jag tager mod
till mig i Herren min Gud och går framåt.» Några
dagar efter infördes sista anteckningen med nästan
oläslig darrande hand: »Försökte att rida, men
måste genast lägga mig ned, och de buro mig; jag
är alldeles förbi. Vi äro nu vid stranden av floden
Molilamo.»

Den lilla karavanen hade då f. ö. äntligen nått

4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:59:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lasfolket/1922/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free