Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
sfär, kulturen. Den är intelligensens fria verk, en
omarbetning af naturen efter mål, som ligga utanför naturen.
Kulturen är naturens motsats, betyder en kamp mot naturen.
Men den positiva meningen i denna motsättning och kamp
finner man icke i intelligensens krafter och de med den
omedelbart förenade känslorna. Intelligensen, ställd
uteslutande på egen grund, kommer aldrig öfver negativiteten.
Denna intelligensens väsentligen negativa karaktär betonar
Norström med skärpa såsom en oafvislig och klar lära af
tänkandets och vetenskapernas historia. Betyder detta att
vi måste återgå till naturen för att finna det positiva
innehåll utan hvilket vi dock ej kunna lefva? Nej! Att
uppställa denna återgång till naturen såsom ett mål, som vi böra
vilja, är en meningslöshet, ty vilja innebär alltid naturens
ombildning. Att vilja är att vilja kultur.
Antingen vi afsiktligt ställa vår vilja i kulturens tjänst
eller icke, går den dock fram, visserligen alltid medelst de
enskildes intelligenta ansträngningar, men dock såsom en
öfver dem höjd makt, som icke kan drifvas tillbaka, än
mindre upphäfvas. Och den är alltid till sina afgörande drag
en omfattande och upphäfd natur, om än denna negativitet
ej från början ligger på ytan. Den ter sig länge såsom
natur blott med större makt och ordning. Men på bottnen
slumrar onaturen, urartningen och från denna räddar oss
aldrig enbart intelligensens ansträngningar, ty dessa innebära
blott ökad förmedling och komplikation, således motsatsen
till naturlighet.
En verklig fortgång mot ett bejakadt mål och en positiv
princip för kulturarbetet vinna vi i den personliga
upplefvel-sen af ett gemensamt andelif. Här är den nödvändiga
syntesen, som förbinder natur och kultur. Andelifvet bär från
början individualitetens särmärke och synes därför vara
främmande för begreppsbildning, ja, synes upphäfva all verklig
kunskap, om det indrages i kunskapsarbetet. Men i själfva
verket spränges därigenom endast ett för trångt
kunskapsbegrepp. Detta visar sig, om man upptager problemet om
sanningen i hela dess vidd och frågar sig, hvilka
betingelserna äro för dess mening och betydelse. Då framträder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
