Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Därmed synes böra följa, att Kant även på den kritiska
ståndpunkten liksom förr på den empiristiska, såsom den
framträder i “Träume eines Geistersehers“, resolut skulle vända
sig bort från det spekulativa förnuftets blotta dikter, när det
gäller det osinnliga, samt endast i tron söka det adekvata
organet för korrespondensen med den intelligibla världen.
En sådan vändning från vetandet till tron finna vi också
mycket riktigt. I företalet till 2:dra upplagan av Kr. d. r. V.
skildrar Kant sina avsikter och betydelsen av de distinktioner
han gör.
Det spekulativa förnuftet måste berövas sina förmätna
anspråk på transscendenta kunskaper. För att nå sådana
skulle förnuftet nödgas betjäna sig av grundsatser, som i själva
verket blott gälla för föremål i en möjlig erfarenhet, och som
därför, när de ändock användas på det, som icke är eller kan
vara erfarenhetsföremål, städse förvandla detta i företeelse
och därigenom omöjliggöra varje utvidgning i praktiskt
avseende av det rena förnuftet. “Jag måste alltså“, säger Kant,
“upphäva vetandet för att få plats för tron“.
Men den kritiska filosofiens ställning är därmed icke klar.
Visserligen är dess ståndpunkt tydligen den, att övertygelsen
om en värld av översinnliga föremål har sin självständiga
grund i moralen och den religiösa tron, och att det teoretiska
vetandet varken kan stödja eller upphäva antagandet av denna
värld. Men här finnes en logisk och kunskapsteoretisk
svårighet, som man icke kan komma förbi. “Att det gives
översinnliga föremål“ är även såsom moralisk övertygelse eller
tro till formen ett omdöme, som gör anspråk på sanning,
och är alltså trots allt en teori. Därför säger Kant också i Kritik
der praktischen Vemunft, att det rena förnuftets teoretiska
kunskap “allerdings einen Zuwachs bekommt“, men som blott
består däri, att de för förnuftet eljest problematiska (blott
tänkbara) begreppen nu assertoriskt förklaras för sådana, som
äga verkliga objekt, emedan det praktiska förnuftet
oundgängligen behöver dessa objekts existens för sin egen skull. Det
teoretiska förnuftet blir berättigat att förutsätta vissa
obetingade, transscendenta föremål.
Den oförnekliga dualism, som på Kants ståndpunkt finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
