Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varje uppriktig vän av hans diktning beklaga, att
han kan prestera alster så oäkta i ton och tanke som
t. ex. denna slutstrof ur dikten
MYSTERIET.
Oktoberstormens toning är som ett sorgeminnes,
där ingen vänlig stråle och ingen utgång finnes.
Inom oss makter vakna och vilja till sin moder ...
Så vilja vi sätta oss vid dessa dystra floder,
begråtande varandra. Ack våra hjärtans kvinnor,
hur främmande de skrida som stela lustgudinnor.
Ukgott om vi oss spara, likgott om vi oss slösa,
fast gåtan själv vi äro, vi aldrig gåtan lösa
Som fosforbleka irrbloss dö namn och tankar ut.
Vi hava lekt en tid
och nu är leken slut.
I denna dikt finns det, med förlov sagt, ej ett uns
av mysterium men ganska mycket gottköpspessimism,
trivial,. därför att den icke är sprungen fram ur hjärtat
utan ur en tom och abstrakt konstruktion. En sådan
dikt — och det finns tyvärr alltför många av den
sorten i Preludier — verkar dubbelt pinsamt, därför
att den så grovt svär emot det konstnärliga allvar,
som lyser fram ur Österlings bästa dikter.
Det ligger också åtskilligt av opoetiskt lättsinne
i det sätt, varpå Österling stundom imiterar sina före*
bilder, i främsta rummet Ekelund. Ordet imitera är
här valt med full överläggning; det är nämligen här
alldeles icke fråga om någon organisk parallelism,
sådan som ju ofta kan förefinnas mellan skalder med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
