Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är därför med verklig glädje, som man i Leon
Larssons senare diktning återfinner alla de företräden,
som gå vo en sådan charme åt hans debut: det säkra
konstnärsgreppet kring formen och den betagande
omedelbarheten i känslan. Vad man för framtiden
skulle vilja önska honom vore något vidare vyer
och en rikare livserfarenhet, som skänkte honom
lidanden, mera sammansatta än fattigdomens själanöd,
och fröjder, mera förandligade än den lycklige älska«
rens glädje över sin flickas förträfflighet. Eget är
det emellertid, att medan den sociala pessimismen
alltmer trängts i bakgrunden, så framträder i denna
diktsamling, särskilt i sista avdelningen, en rent per«
sonlig pessimism, som icke blott bestrider proletär«
livets värde, utan tvivlar på livets värde överhuvud.
Det är tanken på livets förgänglighet och tillvarons
intighet, på vilken denna livsstämning grundar sig,
en i och för sig ganska steril stämning, som dock
inspirerar den unge proletärpoeten till verser, så äkta
i tonen som dessa:
Se allt skall dö och försvinna,
ty så är livets och varandets lag,
och varje sol som lyser
skall gå mot sin sista dag.
Och livets rödaste blomma,
som flammar och lyser i solens glöd,
skall vissna då hösten kommer
och sjunka till jorden död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
