Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och jag tog mig själv i rocken.
— Det var längesen, goddag.
Man blir glömd, man dränks i skocken,
låt oss gå ett litet slag.
Men han stannade och såg blott
på mig som jag tiggt en slant,
och i ryggens böjning låg blott
något hövligt obekant
Jag blev vit, jag kände svedan,
av de sår som minnet ger,
och vi skildes tyst och sedan
ha vi aldrig träffats mer.
Denna grämelse över en svunnen ungdomstid och
svikna ideal är ett motiv, som ofta varieras i Bo
Bergmans diktning (t. ex. i »Komedi», »Album#
blad» m. fl.). Tron på förbrackningens nödvändighet
har hos denne skald nästan blivit en fix idé, så att
även anblicken av en vacker flicka avlockar honom
följande dystra profetia:
Kära lammet lilla,
det är så, fast det är illa,
att man kommer och man går.
Klang, gutår,
tills du står
fet och grå i pälsen
som ett gammalt bräkigt borgarfår.
Fullt konsekvent är författaren icke — därtill är
han för mycket poet — och en dikt sådan som »Mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
