Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PEIK.
Det var en gång en man och en hustru, som hade en
son och en dotter. De voro tvillingar och så lika att man
inte kunde skilja den ena från den andra annat än på
kläderna. Pojken hette Peik. Så länge föräldrarna levde
gjorde han alls ingen nytta. Det enda han gjorde var
narr av andra, och han var så full av skoj och odygd
att ingen fick vara i fred för honom. När de gamla dogo
blev det värre för barnen, ty Peik ville ändå inte bli
förståndig och göra nytta. Han förslösade det lilla som
fanns efter föräldrarna och fortsatte att driva gäck med
folk. Systern hon arbetade och knogade så mycket hon
orkade, men det räckte inte till för dem båda ändå, och
till sist frågade hon brodern om det verkligen var
meningen att han ingen nytta skulle göra, och så sa hon:
»Vad ska vi leva av när du gjort av med allt vad vi
äger och har?»
»Då går jag ut och lurar första man jag möter», sa Peik.
När det inte fanns mer att äta i stugan drog Peik åstad.
Han gick och gick ända till dess han kom fram till
kungsgården. Där stod kungen i förstun och när han fick
se Peik så sa han:
»Vart ska du ta vägen, Peik?»
»Å, jag skulle bara se efter om jag kunde få tag på
något att lura ett slag», svara Peik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
