Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följande. Allt Sr episodiskt ordnadt. Vidare skulle man
kunna anmärka, att* naturen icke fattas mystiskt eHer
allegoriskt, såsom en signaturskola för andliga
förhållanden, att ej skaldens i naturen ser den ständigt
skapande natursjälen såsom menniskoandens ännu
omedvetna broder, hvilken försöker otaliga former för att
genom detta teckenspråk göra sig begriplig för sin bättre
lottade broder eller söker att ifrån den lägsta länk till
den högsta sträfva upp till bildningen af det menskliga.
Men denna visserligen mera poetiska åsigt, tillhör den
nya skolan och romantikens lyrik, samt anades af ingen
annan, utom Thorild. Oxenstjerna var ingen så stark,
revolutionär ande. Han fortföljde endast hvad morfadren
Gyllenborg börjat och fattade naturen mera såsom en
skön local för menskliga handlingar. Hade Oxenstjerna
varit en starkare och djupare ande, hade han med lyrisk
kraft lyckats att ge helgjutna naturmålningar i få
penseldrag, genom appell till känslan. Så gjorde Bellman.
Ju mindre elegisk och ju mera lyrisk Oxenstjerna var,
ju bättre lyckades han ock. — Tegnér charakteriserar
honom sålunda: ”Oxenstjerna var född för Skaldekonsten.
Ty lättrörlig i yttersta grad var hans känsla,
tilläfven-tyrs likväl mera öm än stark, mera vidt omfattande än
djupt inträngande. Hans poesi var sentimental, men icke
i ordets vanfrejdade bemärkelse. Man finner hos honom
aldrig denna omanliga klagan, detta sjukliga pjunk öfver
qval, dem man så gerna anser för tillgjorda. Det finnes
hos honom intet spår af affeetation, och äfven der hans
känslighet skulle kunna synas veklig, är den dock alltid
sann. Sjelfva den längtan till ett friare, poetiskt lif,
till Naturen och landsbygden, hvilken går som en
half-qväfd suck genom Grefve Oxenstjernas dikter, är
ingenting annat, än den naturliga känslan i hvarje poetiskt,
ja äfven i hvarje ömt hjerta, att samfundslifvet med
sina intrasslade förhållanden i det hela dock måste vara
en förkonstling, en afvikelse från det enklare rätta. Till
eu stor del kan den väl också förklaras af skaldens egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
