Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förut. Gud vet om det icke också är Heine, tänkte
jag för mig sjelf och fann det underligt, att jag den
aftonen icke kunde blifva den döde poeten qvitt.
Mina tankar voro föröfrigt ute på ströftåg, än i
Paris, än i det gamla kära hemmet i Sverge, bland de
älskade jag der lemnat. Vemodsfulla känslor grepo
mig. Jag hade icke på lång tid haft något bref
från Sverge. Hade vännerna glömt mig? Jag kände
mig så ensam i den mörka franska natten. Mina
kära voro måhända döda...
Det klappade sakta på min dörr. Jag spratt
till. Hvarför förekom mig den klappningen så
underlig, nästan spökaktig? Ännu en gång klappade
det på dörren, men något starkare, mer menskligt
och lefvande, tyckte jag. Jag sansade mig, ryckte
mig från drömmarnes verld, tände ljus och ropade
mitt: entrez!
Dörren öppnades, och vid det ännu svaga
skenet från de nytända ljusen såg jag en qvinlig gestalt
långsamt skrida in i rummet. Jag vet icke om det
var min uppjagade fantasi, som gjorde denna
uppenbarelse så underbar, men det föreföll mig, som skulle
den komma från en annan verld. Skulle jag, som
aldrig trott på andesyner, få se spöken i Paris, det
ställe på jorden, der sådana väl allraminst kunna
trifvas.
Det var en lång och tunn skepnad med bleka,
aftärda anletsdrag och stora stirrande ögon. En svart,
mycket snäf klädning omslöt den magra gestalten
och gjorde den ännu längre och tunnare. Spöket
neg mycket ceremoniöst, öppnade munnen och talade.
Då först kände jag igen hvem det var. Det var
icke något egentligt spöke, men väl min granne,
hvilken jag, då jag dagligen möter henne i trappan
och vexlar ett »god morgon, madame», med henne,
funnit hafva något ovanligt i sitt sätt, något
drömmande och stirrande, nästan sömngångsaktigt eller
rent af utomjordiskt. Detta hade jag anmärkt för
mig sjelf flera gånger förut, men aldrig förr hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
