Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inse fördelarne af fransk civilisation; men det rummet
blef upplåtet åt mig, hvilken af fru Lemaître
rekommenderades såsom en stilla och oförarglig menniska.
»Man måste tjena sitt fädernesland», upprepade
herr Mauroy, lade bort fiskspaden, och suckade
ännu en gång.
»Kan man icke tjena fäderneslandet på annat
sätt, än som militär?» invände herr Landrol,
mågen i huset, en ung vacker karl, hvilken är gérant
för en af de större liberala tidningarne i Paris.
»Utan tvifvel», svarade hr Mauroy, »men ni vet
ju huru Ernest blef militär?»
»Jag vet, min far», svarade hr Landrol med
uttryck af aktning och deltagande.
Det är ännu en hemlighet för mig, huru unge
hr Mauroy kom att blifva militär, men jag tror mig
hafva hört att han vid dragningen till
konskriptionen fick ett »olyckligt nummer» och blef soldat,
fastän jag icke hört om fadren ej kunde friköpa honom
— det kostar två à tre tusen francs — eller om den
unge mannen icke ville låta friköpa sig. — Alltnog
att han blef soldat och snart tjenat sig upp till löjtnant.
Fru Mauroy bjöd på fasan i dag. Det låter
troligtvis mycket stort för svenska öron, men är
icke så ovanligt i Frankrike och ej öfverdrifvet dyrt.
Bra smakar det, och så är fogeln så vacker, att det
blir en riktigt estetisk rätt, hvilken jag skulle vilja
kosta på mig så ofta som möjligt för att tillfredsställa
min känsla för det sköna och goda. Efter päronet
och sist osten dricka vi kaffe vid bordet. Fru
Landrol, stora gifta menniskan, skall alltid hafva en
canard af sin far, d. v. s. en sockerbit doppad i kaffe,
ja Gud vet om det icke är en sockerbit, stundom
doppad i det petit verre, som hr Mauroy slår i åt
sig sjelf, sedan han först serverat sin måg. Det är
en barnslighet, som den lilla frun ej vill öfvergifva,
när hon kommer i föräldrahuset, ty den påminner
henne, säger hon, om de dagar i Brüssel, då hon
satt på sin faders knä och hörde honom tala om la
belle France, hvilket hon då icke ännu kände, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
