Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Om vi skulle ta honom till ledamot?” föreslog
en annan. ”Sådant har förut hjälpt.”
”Oförskämdt!” utropade Baltzar, då han fick
höra talas om en så våldsam kur, och han aflade
en dyr ed att hämnas.
Och när de gamle erforo detta, läste de väl
igen om sig och målade flitigt på sina ateliertaflor.
”Ren natur!” hette det.
”Människokroppen är naturens skönaste
verk”, sade de och draperade sina leddockor.
Naturen ville de visst icke underkänna.
”Säljer du något?” tillspordes Baltzar af sina
vänner och mycket få beundrare.
”Aldrig en smul”, förklarade han som så nyss
förut var vår ”fräjdade landsman”, men som nu
tycktes vara glömd, utom af en och annan
trogen ungdomsvän.
”Skall grosshandlaren inte köpa en tafla af
Engelin?” sade en af dessa till den store
köpmannen Väkslander.
”Köpa!” utropade denne. ”Kommer aldrig
i fråga, men jag skall bjuda honom på middag.
Jag ser gärna konstnärer i mitt hus.”
Detsamma sade fabrikör Tullin och direktör
Flohmeyer.
De herrarne räknas bland våra förnämsta
konstälskare och erlägga hvar och en icke
mindre än 15 kronor om året i Sverges allmänna
konstförening. På deras bjudningar går det fint
till. Baltzar Engelin mådde som pärla i guld,
tyckte han, då han satt framför tryfferade
rapphöns, midt emellan fröken Altmeyer och unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
