Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Han gick ut, sökte upp landsmän och andra kam-
rater, begaf sig med dem till en osteria vid den
gamla ruinen som förr togs för ett Vestatempel,
där de brukade spela boccia och där de äfven nu
togo sig ett parti. Men bildhuggaren var emot
vanligheten mycket fåordig och dyster och sva-
rade icke på kamraternas skämtsamma anspel-
ningar.
Plötsligt sade han farväl och skyndade från
det glada sällskapet. Han gick ut på Ponte
Rotto, stod länge och såg på aftonluften som
lyste så grann öfver pinierne i Villa Pamfili och
beklagade, att han ej hällre egnat sig åt målning.
En sådan där aftonhimmel skulle han ha åter-
gifvit så glödande sant, att man icke hade nöjt
sig med att kalla taflan bara ”aktningsvärd.”
Morgonen därpå skyndade han ini sin ”stu-
dio”, ryckte bindlarne i största hast från Afrodite,
tog några steg baklänges för att se helintrycket
af figuren, fann den afskyvärd, fattade en ham-
mare och dräpte gudinnan.
Hon hade ej varit ens aktningsvärd, tyckte
han. Misslyckad vore hon. Men misslyckad vore
hans konst också för öfrigt. Han rusade ut i vild
förtviflan, sprang som en galning omkring i allé-
erna på Monte Pincio, svor och anfäktade sig
så att han skrämde på flykten ett helt kollegium
unge jesuiter som togo sin morgonpromenad i
parken, hvarefter han stötte till samman med en
fransk konstnär, en af pensionärerne i Villa Me-
dici, som han kände och hvilken tog hand om
honom och sökte bringa honom till förnuft igen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
